Rei x 2 (Del 4)

Hamasaki Rei:

Ända sedan där kalla höstnatten hade jag varit plågsamt medveten om varje rörelse och varje ord Rei-chan gjorde och sade. Det blev inte bättre av att han hade tagit för vana att krypa ner i min säng varje gång han tyckte att det blev för kallt på golvet. Han väntade alltid tills jag hade krupit ner själv innan han följde efter. Det hade redan gått två månader sedan han flyttade in, han hade gjort sig hemmastad utan större åthävor och gjorde inte så stort besvär av saker så han var allmänt accepterad. Han satt på golvet och fyllde i hemuppgifterna, med koncentrerad min läste han vad som stod och skrev i ett troligt svar. Jag satt på golvet nedanför sängen med en bok i knät, min koncentration hade försvunnit för ett bra tag sedan och nu satt jag och iakttog honom. Det pirrade i kroppen på mig när han fundersamt satte pennan mot läpparna. Jag skakade lite på mig för att försöka skingra tankarna, rörelsen drog till sig hans blick.
”Vad gör du, Rei?” frågade han och lade huvudet på sned. Jag rykte på axlarna lite intetsägande.
”Jag ryste till bara,” svarade jag, Rei-chan höjde frågande på ögonbrynet för att sedan återgå till sina böcker. En hårslinga föll och lade sig längs med hans kind. På ett mycket subtilt sätt markerade den hans kindben, jag undertryckte en plötslig lust att gå fram och försiktigt stryka den bakåt. Jag ruskade på mig och skällde tyst ut min knäppa kropp. Allt medan mina ögon följde hans händers nätta rörelser.

En svag doft av tvål svepte in i rummet när han klev in genom dörren. Jag satt på sängkanten och försökte läsa en engelsk dialog.  En skugga föll över texten, jag såg upp bara för att upptäcka att Rei-chan stod precis framför mig. Han var insvept i en vit badrock och höll på att torka håret med en handduk. Blonda slingor klibbade sig fast längs med hans hals och ansikte, en ensam droppe rann nedför hans hals, längs med nyckelbenet ned mot bröstet. Jag kände hur andan fastnade i halsen.
”Vad gör du?” frågade han nyfiket och såg förvånat på boken som slog i golvet. Ögonblicket senare hade jag slagit armarna om honom och tryckte honom intill mig samtidigt som jag borrade in näsan mot honom. ”Rei?”
Plötsligt kunde jag inte kontrollera mig längre.

Kanagi Rei:

Jag landade på tatamigolvet med en dov smäll och hans tyngd över mig. Hans läppar pressade mot mina. Jag spärrade förvånat upp ögonen. När han lyfte huvudet lite öppnade jag munnen för att säga något, istället kände jag hans tunga glida in emellan mina läppar och in i min mun. Kyssen var varm, det fanns en hunger bakom den som både skrämde mig och fascinerade mig. Rei fortsatte att kyssa mig med samma hungriga kyssar, jag kände hur hans andning blev tung och varm. En hetta spreds sig genom min egen kropp, utan att kämpa emot lät jag mig bli kysst gång på gång. Hans hand gled över min kind, min hals, den sökte sig långsamt nedför bröstet och innanför badrocken. Den gled isär, jag kunde känna hans hand mot min mage medan den långsamt rörde sig neråt. Ju längre ner den kom, desto påtagligare kände jag en skillnad i temperaturen mellan hans hand och min hud. Hans hand kändes iskall mot min glödheta hud.
En krasch fick oss att tvärt hejda oss, det var en piga som hade kommit med förfriskningar och tappat brickan i förskräckelse över vad hon hade råkat kliva rätt in i. Rei spände blicken på henne men rörde sig inte, trots att han låg på golvet (på mig…) och hon stod upp lyckades han ändå behålla pondus.
”Har du inte blivit informerad om att du alltid ska knaka innan du kommer in i de privata rummen?” frågade han kallt. Pigan stannade inte ens för att plocka upp skärvorna och brickan utan flydde ut ur rummet, hon stängde dörren efter sig med en smäll. Hennes springande steg försvann bortåt i korridoren.
”Rei,” sade jag med hes stämma.
”Det är ingen fara,” sade han. ”Du kommer ihåg traditionen?” Han kysste mig, en märkligt prövande kyss efter de heta som vi nyss utbytt. Kyssarna nu var smekande och fjäderlätta. De fick min puls att slå snabbare än vad den någonsin gjort förut, min andning blev tung medan han placerade lätta, smekande kyssar i mina mungipor, tinningarna och längs med halsen. När han kysste mig lätt på min underläpp slog jag armarna om hans hals och pressade ner hans läppar på mina. Jag tryckte prövande tungan mot hans läppar och han öppnade dem. Vi pressade ner våra tungor i varandras halsar, jag hade ett fast tag om hans huvud, jag lät honom inte röra sig en tum. Vi flämtade efter andan varje gång vi separerade våra läppar, bara för att ögonblicket därefter pressa dem mot varandra igen. En tunn linje av saliv rann från min ena mungipa, ner längs kinden och halsen.
Plötsligt kände jag hans hand, jag gav ifrån mig ett högt stönande när han slöt handen om mitt kön. Han förde handen upp och ner i bestämda drag. Jag stönade högt och andades i stötar för varje rörelse han gjorde. Mitt huvud låg på hans andra arm medan han kysste min hals och nacke, ibland kunde jag känna hans tunga vidröra min hud. Hela tiden rörde han handen bestämt i medvetna strykningar på mitt kön. Han satte tummen toppen och tryckte försiktigt till, lite i taget ökade han trycket innan han lät tummen stryka längs undersidan. Jag klamrade mig fast vid honom, grävde in mina händer i hans kläder, jag gnydde och stönade om vart annat. Rei drog några sista bestämda drag. Jag kände hur jag började darra i hela kroppen, en darrning som började i nacken och fortbildade sig till mitt skrev. Med ett halvt gny, halvt tjut exploderade jag. En halvt bekant väta landade på min mage.
Jag flämtade andfått och kände mig plötsligt fullkomligt matt. Han kysste mig på pannan och tryckte mig intill sig. Omfamning var både ömsint och desperat. Mina armar låg kraftlös längs med mina sidor, jag orkade inte lyfta dem för att besvara omfamning. Reis röst hördes i mitt öra, han talade inte högt men innerligt. Jag slöt ögonen och lyssnade på orden han upprepade gång på gång. Varje gång sände de en varm känsla genom min kropp.
”Jag älskar dig, Rei-chan,” sade han lågt. ”Jag älskar dig.”

Fortsättning följer…

Rei x 2 (Del 3)

Hamasaki Rei:

Den kvällen lade vi ut en madrass nedanför min säng och utan att ställa några frågor lät vi honom krypa ner under täcket. Jag låg i sängen bredvid och hörde på hans trötta uppgivna snyftningar. Ända sedan Kuroda hade plockat upp oss och hela vägen hem hade han suttit tyst med rödgråtet ansikte och tysta tårar som rann längs med hans kinder. Hela tiden hade han haft ett krampaktigt tag om ärmen på min rock. Han var blek och tärd, det hade känts som att orken till sist helt hade gått ur honom. Han hade bytt till den lånade pyjamasen utan ett ord. Jag försökte stänga ute hans snyftningar men lyckades inte. Varje snyftning sände ett stygn av smärta genom mig, det som det inte fanns tillräckliga känslor för att förstå vad han hade gått igenom. Efter hand tystnade snyftningarna och bytes ut mot tunga jämna andetag som kommer med sömn. Jag grävde ner ansiktet mot kuddarna i ett försök att få samma sak.
Nästa dag berättade han vad som hade hänt efter det att han hade vaknat upp på sjukhuset, en månad efter incidenten då media redan hade börjat röra sig mot nya skandaler.
"Det hade visat sig att lägenheterna hade allvarliga säkerhetsfel och var tvungna att rivas helt. Alla boende skulle bli erbjudna nya boenden och ersättning, bara man hörde av sig i tid. När jag vaknade hade man redan rivit lägenhetskomplexet och värden vägrade hjälpa till i efterhand, det fanns inga regler som tvingade honom. Försäkringsbolaget ansåg att handlingarna inte kommit in i tid och sade att ärendet därför ogillades, med resultatet att de inte betalade ut några försäkringspengar. Sjukhuset fick inte heller några pengar och begärde att jag skulle betala istället vilket har gjort att jag har en stor skuld att betala tillbaka.
Jag hade egentligen tänkt att sluta skolan och börja arbeta heltid för att försöka ta mig tillbaka till någonting. Men skolan vägrade att låta mig sluta, de tyckte att min intelligens var för stor för att förspillas så de flyttade mig från grenskolan till huvudskolan där jag skulle kunna börja på nytt. Trots att jag inte hade någonstans att bo så lätt de mig inte skaffa ett kvällsjobb. Jag vet inte vad de hade tänkt sig när hösten kom men..."
Tårar rann ner för hans smala ansikte och han försökte generat torka bort dem. Han såg bort från mig och fixerade blicken på ett hörn på andra sidan rummet. Jag kände hur ilskan kokade i mig efter att ha hört hans berättelse. Inte bara hade hans föräldrar försökt döda honom, alla de som borde ha gjort sitt bästa för att hjälpa honom hade istället vänt honom ryggen. Det kändes som jag på bara några minuter förlorat förtroendet för allt jag tidigare litat på. Jag tyckte inte om det.

Kanagi Rei:

Jag stirrade på hörnet utan egentligen se något. Tårarna rann nedför mina kinder och jag orkade inte längre försöka torka bort dem. Hamasaki satt på sängen bakom mig, jag satt på madrassen jag hade sovit på under natten. Jag orkade inte ens skämmas för mitt beteende. När jag tänkte på att jag inte visste var jag skulle vara när natten kom fick mig att känna mig ännu mera hopplös.
"Du kan stanna här," sade Hamasaki plötsligt. Jag vände mig förvånat om och såg på honom. "Du har ingen annanstans att ta vägen eller hur? Det här är ett stort hus så en mer eller mindre gör inte så stor skillnad!"
Jag reste mig bestört upp och stirrade på honom. "Det kan jag inte göra!" ropade jag. "Jag har redan orsakat både dig och din familj tillräckligt mycket bekymmer!"
"Bekymmer som jag själv valt att ta på mig," svarade Hamasaki. "Jag kan inte låta dig gå när jag vet vad som väntar dig."
"Jag kan inte," gnällde jag. "Hur kan jag bara bo hos någon så där?" Hamasaki såg på mig med medkänsla och funderade ett ögonblick för att verka få en idé, han såg illmarigt på mig.
"Så du vill ha en orsak för att bo här?" frågade han. Jag gjorde en grimas som sade 'Typ'. Han log. "Då så, det är enkelt löst. Så vitt alla i huset vet har min pojkvän kommit för att bo tillsammans med mig."
Jag stirrade klentroget på honom. "Och det tror du kommer få dem bättre inställda till att jag stannar här?" frågade jag. Hans leende blev bredare, han reste sig och gick fram till mig.
"Kommer du ihåg vad de sa första dagen du kom till klassen? Att min familj letar efter en 'brudgum' åt mig snarare än en 'brud'?" frågade han. Jag nickade kort. "Nåväl, det stämmer. Hamasaki har i generationer ingått i helt manliga 'äktenskap'. Ingen kommer reagera särskilt mycket. Vi behöver inte säga något, det räcker om vi får dem att tro att du är min pojkvän."
Jag stirrade på honom och sjönk sedan trött ner tillbaka på madrassen, han satte sig i närheten, också på madrassen. För att inte behöva se på honom studerade jag ingående en söm på påslakanet medan jag tänkte över mina alternativ. Det var utsikten att spendera flera nätter utomhus och hungrig som till sist fick mig att fatta beslutet, jag såg upp på honom och nickade bara tyst till erkännande. Han verkade förstå. Han lutade sig bakåt mot sin säng och såg upp i taket.
"Det går inte an kalla min pojkvän vid hans familjenamn men det skulle kännas konstigt att tilltala varandra exakt likadant." han sneglade på mig ur ögonvrån, jag höjde frågande på ögonbrynet. "Kan jag kalla dig Rei-chan?" frågade han. "Så kan du kalla mig Rei."

Hamasaki Rei:

Det var den första riktiga höst natten och vinden ylade utanför, inte ens det höga staketet dämpade vinden. Regnet föll i stora sjok och skapade ogenomträngliga ridåer av fallande vatten. Tillsammans med vinden var det en ovanligt kraftig storm så tidigt på året. Huset var gammalt och dragigt, stråk av kall luft drog längs med golvet. Rei-chan hade redan bott hos mig i en månad och reslutatet hade inte låtit vänta på sig. Han hade blivit mer social i klassen, fått bättre resultat och blivit en öppnare människa. Just nu låg han och huttrade under sina täcken på golvet, jag sneglade ner på honom och upptäckte att hade tagit varenda filt han hittat. Det såg lite ut som om hade försökt bygga en kokong. Min egen säng var inte heller särskilt varm, trots ett tjockt täckte. Jag satte ner fötterna på golvet och drog snabbt upp dem igen med ett förvånat litet utrop. Golvet var iskallt! Rei-chan tittade ut ur sin kokong med blåfrusna läppar och skakade häftigt av kylan.
"Hur kan du ligga där och inte säga något?!" sade jag. Bestämt tog jag tag i hans arm och drog upp honom i min egen säng. Han var kall, så kall att jag också blev kall. Men efter en stund avtog hans skakningar och värmen kom tillbaka. Vi sade ingenting, jag flyttade mig lite närmare väggen och drog täcket om oss. Rei-chan kröp ihop intill mig, det var inte ens en decimeter emellan oss. Utan att veta var jag skulle göra av armen lade jag den om honom, hans värme spreds till min arm. Hans hår kittlade mig i ansiktet så jag strök det ur vägen. En märklig känsla kom för mig när jag såg ner på hans sovande anlete, jag kunde inte riktigt sätta fingret fingret på vad det var för sorts känsla. Den fick att värka i bröstet på mig. Utan att veta varför drog jag honom till mig och slog armarna om honom, drog in doften av hans hår och försökte reda ut vilken komplicerad känsla jag kände varje gång han andades intill mig.

Fortsättning följer...

Rei x 2 (Del 2)

Hamasaki Rei:

Kanagi hade redan gått när jag kom hem den dagen, Kuroda försäkrade mig om att febern hade vart borta och att han hade verkat ha tillfrisknat helt. Jag tog av mig skorna och ställde in dem i hyllan när jag upptäckte ett annat par skor. Ett par som jag inte hade sett på ett bra tag. Utan att vänta skyndade jag mig till min fars arbetsrum och sköt upp dörren. Mycket riktigt satt min far framför tavlan av hans sedan flera år döda partner, Shizuka. Han vände sig inte om när jag kom in i rummet och fortsatte att titta på fotografiet. Shizuka hade varit en lång och gänglig person med långt, blont hår. På bilden log han mot något som inte fanns med, ett varmt och mycket vänligt leende. Jag visste om att min far hade älskat Shizuka djupt och hade aldrig riktigt kunnat älska någon på samma sätt igen. Själv hade jag inte varit mer än ett barn när Shizuka dog och därför inte ihåg honom särskilt väl men jag visste att det var för att rädda mitt liv han hade dött.
"Kuroda berättade att du har haft en vän över de senaste dagarna." sade min far.
"Mera likt: en klasskamrat i nöd." svarade jag och satte mig på soffan. "Han började i min klass efter sommaren och kollapsade på gatan med hög feber."
Min far nickade tankfullt, stirrade oseende på fotografiet av sin döde älskade. Han suckade och reste sig, han rufsade mitt hår när han gick förbi och gick sedan ut ur rummet. Han hade en gång i tiden befunnit sig i min position. Hamasaki hade en flera generationer gammal tradition som alla i familjen någon gång känt motvilja till. Istället för att gifta sig med en kvinna så ingick man ett äktenskapsliknande förbund med en man för att sedan adoptera en pojke som skulle bli arvtagare till familjens tillgångar. Traditionen var så gammal att den i mångas ögon stod över normala normer. Min far hade dock sagt till mig att fatta beslutet på egen hand, om jag verkligen hittade en tjej jag gillade så skulle jag strunta i vad alla traditioner bjöd och satsa på det. Fast han hade också uppmanat mig att inte stänga dörren helt för vad traditionen erbjöd för möjligheter.
Kan det bli mer förvirrande? Förmodligen...

Kanagi kom inte till skolan nästa dag heller, hans frånvaro väckte ingen större uppmärksamhet. Jag satt med huvudet i en bok när det plötsligt prasslade till ovanför mig. Jag ryckte tvärt bakåt i förvåning, framför mig stod Maki, märkligt blek och tillsynes nervös. I händerna höll han en dagstidning, med något krampaktiga rörelser lade han ner tidningen framför mig. Jag rynkade på ögonbrynen och böjde mig framåt för att se vad det handlade om. Det var inte svårt att känna igen bilderna och rubrikerna, de hade fyllt varenda dagstidning, nyhetsreportage och debatt halva sommaren. Sedan hade de försvunnit utan större uppståndelse. Jag såg ner på bilderna ifrån räddningsinsatsen och undrade hur killen mådde idag. Maki pekade på den vaga bilden av en man bärandes på en annan, tagen av en åskådare. Jag såg frågande på honom.
"Det där är min kusin," sade han och pekade på den bärande. Maki svalde tungt och pekade på den burne. "Och det där ska enligt min kusin vara Kanagi."
Jag kände en kyla krypa längs med ryggraden, jag såg på bilderna igen men en stigande känsla av fasa när jag kunde vagt känna igen honom från bilderna. Det bleka anletet med de blekt blonda hårteserna, mitt i ett virrvarr av förvirring och upprörda känslor, var utan tvekan Kanagi Reis.

Kanagi Rei:

Det hade varit en helt vanlig dag och skulle bli starten på en helt vanlig helg. Två veckor innan sommarlovet skulle börja kom jag hem sent på eftermiddagen och upptäckte att mina föräldrar hade packat. Mina föräldrar älskade att resa och gav sig ofta av på spontana resor på det här sättet. När jag hade varit yngre hade jag fått följa med men de senaste åren hade de ofta åkt ensam och jag missunnade dem inte tiden för sig själv.
"Vart ska ni åka?" frågade jag och hängde av mig skolväskan.
"En liten tur bara," svarade min mor och log underligt. Jag rykte på axlarna, det var inget nytt eller konstigt.
"Vi fick ett samtal ifrån din farmors boende tidigare idag, hon avled sent igår kväll. Somnade stilla i sin säng." tillkännagav min far stillsamt. Jag kände ett pang av sorg, jag hade tyckt om min farmor. Med hennes död var mina föräldrar mina enda kvarvarande släktingar.
"Din farmor var den sista av våra släktingar att dö," sade min mor som ett märkligt eko av mina egna tankar. "Så nu finns det inte längre någon som kan lägga sig i mitt liv." Min far hade kommit upp bakom mig, medan jag stirrade klentroget på min mor kände jag en hård smäll mot bakhuvudet och allt svartnade.
Jag blinkade till, mina ögon tårades snabbt av smärtan i bakhuvudet, jag kände mig yr och illamående. Min mor kom fram och satte sig framför mig. Jag insåg vagt att jag låg på golvet och var bakbunden. Hon tog tag i några tofsar av mitt hår och stirrade på mig med oförblommerat hat.
"För tjugo år sedan träffades vi, vi trivdes bra med vår frihet och hade en öppen relation där allt var tillåtet. Men våra föräldrar ville ha en mer tydlig relation och vi gifte oss mest för att tillfredsställa våra föräldrars sjuka trygghetsbehov. I grunden fortsatte vi som innan, tills det att jag upptäckte att jag var gravid. Jag planerade omedelbart en abort men det ville inte våra föräldrar acceptera utan stängde in mig tills dess att graviditeten hade gått så pass långt att abort inte längre var aktuellt." hennes röst var hätsk och illvilligt lågmäld. Hon släppte mitt hår och reste sig upp, nickade mot sin man som plockade upp bagaget. "Det är dags att göra det jag skulle gjort för arton år sedan." sade hon och gick fram till spisen, en pysande ljud hördes och hon skyndade sig mot dörren. Jag såg inte när de gick, nästa gång jag öppnade ögonen stirrade jag upp mot det vita sjukhustaket, en månad senare.

Hamasaki Rei:

Jag var på väg hem från ett möte jag hade haft med en gammal vän till min far. Vi hade haft ett långt samtal där jag mest hade lyssnat och han hade pratat. När samtalet var slut hade jag smitit innan Kuroda hann komma och plocka upp mig. Därför vandrade jag nu gatan ner i långsamt mak och njöt över att få vara ensam en liten stund. Kuroda skulle säkerligen hinna upp mig om inte allt för långt tid. Det var med en smäll han sprang in i mig, jag tappade luften och var nära att tappa balansen när han flög in i mig. Han såg inte ens på mig utan stirrade över axeln medan han höll ett krampaktigt tag om mina armar. Jag följde hans blick och såg några springande gestalter längre bort och insåg att han var förföljd. Snabbt såg jag mig omkring på jakt efter ett ställe att gömma oss. Det låg ett hyreshus i närheten med en djup portöppning. Jag knuffade med mig Kanagi in i portöppningen så att jag hade ryggen mot gatan, så att han nästan helt doldes av min kropp. Han stirrade på mig rädsla när vi hörde ropen från hans förföljare. Utan att tveka tog jag hans ansikte i mina händer och tryckte mina läppar mot hans. Han spärrade upp ögonen när våra läppar först kom i kontakt med varandra för att sedan knipa ihop dem och klamra sig fast vid mig. Kyssen var inte mer än att våra läppar var tryckta mot varandra. Jag kände hur hans kropp spändes när de som jagade honom sprang förbi oss, en av dem stannade och såg på oss ett ögonblick innan han skrattade rått och skyndade ikapp sina kamrater.
Jag släppte honom och lade ena armen om hans axlar och tryckte honom mot mitt bröst. Halade upp telefonen ur rockfickan och ringde Kuroda. Kanagi började skaka kraftigt, han höll i min rock med sina händer samtidigt som han lutade sitt huvud mot mig. Jag insåg till min förvåning att Kanagi Rei faktiskt grät.

Fortsättning följer...

Rei x 2 (Del 1)

[Denna berättelse är starkt inspirerad av den japanska seriegenren Yaoi. Därför kommer sådant som namn, skolår och delvis lagar påminna om Japan men detta är en fiktion. Berättelsen utspelar sig därmed i ett påhittat land. Vissa japanska ord kommer också att förekomma.]

Hamasaki Rei:

Det var första dagen efter sommarlovet andra året i High School när vår hemklasslärare klev innanför dörren och tillkännagav att vi hade en ny elev i klassen. Det spreds ett förvånat mummel i klassen, det var mycket ovanligt med nya elever efter skolstarten i april även mer i en årskurs två klass. Jag såg ointresserat på uppståndelsen i klassen och väntade ointresserat på introduktionen av den nya eleven. Vår lärare lyckades tysta klassen och vinkade in den nya eleven.
Han hade ett blekt, nervöst ansikte och såg ner i golvet hela vägen fram till katedern. Han hade blekt blont hår som slutade strax ovanför axlarna, han var tunn och gav ett skört intryck. När han lyfte blicken flackade den nervöst över klassen. De mörka ögonen stod i kontrast mot hans annars ljusa drag. Han slickade sig nervöst om läpparna och såg frågande på vår lärare som vände sig till klassen.
”Det här är Kanagi Rei, han har av personliga skäl flyttat över från Midorigaokas grenskola till huvudskolan för att fortsätta sin utbildning här. Jag förväntar mig att alla ser till att han känner sig välkommen.” brummade han.
Jag såg plötsligt roat på min nya klasskamrat, chansen för detta att hända var oerhört låg. Vår lärare pekade ut Kanagis sittplats, ropade upp oss och lämnade oss sedan för att ge oss tid att bekanta oss med vår nya klasskamrat.

De andra i klassen kastade sig genast över den nya eleven med en storm av frågor. Några av killarna började skratta högt åt något och ropade högt ut i rummet:
”Du får passa dig för Hamasaki där borta,” sade de och pekade på mig. ”Hans familj letar inte efter en lämplig brud åt sin son, de letar efter en brudgum!” Flera i klassen började skratta, Kanagi hade vänt sig om och såg på mig med glasartad blick. Jag fnös högt och höjde min röst så den hördes över hela klassrummet.
”Bara för att det är tradition inom min familj att ‘gifta’ sig med en man betyder inte det att jag tänker göra det.” sade jag. ”Ta dem inte på för stort allvar. Jag heter Hamasaki Rei.”
Han lyfte på ögonbrynen när han hörde mitt namn, jag blinkade och vände mig om för att tala med min bänkgranne. Ur ögonvrån studerade jag detta oväntade tillskott till klassen. Kanagi såg ner i bänken och verkade inte så mycket ignorera våra klasskamrater som inte märka dem. Hans hår föll framåt och dolde hans ansikte från där jag satt.

”Jag tyckte att jag hade hört hans namn förrut!” sade Maki och satte sig vid bänken framför mig. ”Det var han som fick högsta betyg på Midorigaokas nationella prov, du vet där ens förmågor testas mot alla elever inom Midorigaokas skolor över hela landet.”
”Jag vet vad Midoriproven är, jag har tagit dem själv,” svarade jag något irriterat. ”Syftar du på Kanagi?”
Maki nickade ivrigt. ”Vår lärare nämnde honom när han skällde ut mig för mitt dåliga resultat. Från vad jag kommer ihåg ska han ha ett IQ på över 200 om jag kommer ihåg rätt.” Jag visslade förvånat till, Kanagi hade redan vart i vår klass i en vecka, trots det hade han inte gjort som några som helst försök att smälta in i klassen han höll sig på sin egen kant. Just då öppnades klassrumsdörren och Kanagi själv klev in, Maki kastade sig genast över honom med frågor. Det var första gången jag noterade hur trött och håglös han verkade.

”Obocchama gjorde bra ifrån sig ikväll,” sade Kuroda medan han körde limousinen genom de smala gatorna. Jag suckade uppgivet och sjönk ännu djupare ner i sätet. Bredvid mig låg slipsen, jag hade redan knäppt upp kavajen. ”Det finns inget tråkigare än societetsfester, deras ända syfte är att visa sina rivaler hur mycket mer man har och hur mycket bättre man är.” sade jag.
”Obocchama är så insiktsfull,” svarade Kuroda.
”En dag sätter du dina ‘Obocchama’ i halsen,” mumlade jag och såg ut genom bilglaset. När vi kröp mot trafikljuset fick jag plötsligt syn på en välbekant figur stapla till mot en husvägg för att sedan ramla ihop. ”Stoppa bilen!”
Kuroda stannade tvärt bilen och jag kastade mig ut, fram till den stilla gestalten. När jag kom närmare så såg jag att det mycket riktigt var Kanagi Rei, han var smutsig och andades stötigt. Det bleka ansiktet var ännu blekare med svarta ringar under ögonen. Kuroda hade också klivit ur bilen och skyndade fram till oss.

Kanagi Rei:

Jag hörde vagt dämpade röster som talade i närheten, en talade med väldigt bestämd ton, rösten var något bekant. När jag slog upp ögonen bländades jag av ljuset från en lampa och fick blinka till flera gånger innan jag såg något. När jag kunde se mer upptäckte jag att jag låt i en sorts himmelssäng av ett litet format. Ljuset kom från mitten av rummet, vid dörren stod en gestalt med huvudet utanför och talade med någon. Personen tittade in i rummet och såg åt mitt håll, han vände sig mot personen utanför och stängde dörren efter att ha sagt något mer.
”Så du är äntligen vaken,” sade Hamasaki Rei och gick fram till sängen. ”Vi började just undra om vi skulle kalla efter vår familjedoktor.”
”Var är jag någonstan?” mumlade jag.
”Hemma hos mig,” svarade Hamasaki, ”närmre bestämt, i min säng.” Jag försökte resa mig men trycktes bestämt tillbaka ner bland kuddarna.
”Du har feber och ser ut att ha ätit dåligt. Du har fått en dusch, kläderna är mina liksom rummet och sängen. Jag är inte så hjärtlös att jag struntar i någon som helt uppenbart är i behov av hjälp. Du stannar tills du blivit frisk, sen vill jag inte höra något mer om det!”
Jag försökte säga något men fick fram ett ljud, plötsligt yr lutade jag huvudet mot kuddarna och somnade tvärt.

Maki:

”Du verkar ha hittat en ganska bra lägenhet trots allt,” sade han till sin kusin medan han hjälpte kusinen att packa upp ytterligare en låda. ”Lite elakt att tvinga er att flytta bara så där bara.”
”Det är inte mycket att göra åt, efter det som hände var det ingen som riktigt ville bo där längre.” svarade kusinen med ett sorgset leende.
”Vad var det som hände?” frågade Maki.
”Kommer du ihåg vad som hände innan sommaren?” svarade kusinen. ”Den sjuttonåriga pojken som övergavs av sina föräldrar som stack efter att ha slagit honom medvetslös och satt på gasen innan de gick.” Maki nickade, första delen av sommaren hade nyheterna bara handlat om den incidenten. ”Det var i vilket fall mitt lägenhetskomplex,” Maki höjde förvånat på ögonbrynen av kusinens erkännande. ”Faktum är att det var jag som upptäckte att något var fel och räddade på så sätt livet på honom.”
”Coolt, så då är du en riktigt hjälte då?” sade Maki och såg tillbedjande på sin kusin.
”Nja,” sade kusinen generat. ”Helst av allt ska man ju helst inte behöva bli en hjälte.”
De fortsatte att packa upp under tystnad, när kusinen pausade och såg fundersam ut. Maki stoppade också och såg frågande på kusinen.
”Jag är fortfarande lite förvånad att de gjorde det,” sade kusinen. ”Jag menar, deras son gick på Midorigaokas grenskola och hade så vitt jag vet utmärkta betyg. De bråkade aldrig och verkade trivas väldigt bra med livet.”
Kusinen började packa upp igen för att åter pausa.
”Jag undrar verkligen vad som hände paret Kanagi för att de skulle göra något så drastiskt som att försöka mörda sin ende son.”
Maki frös och blev alldeles kall inombords. Innebörden i det kusinen sagt blev kusligt uppenbart.

 

Fortsättning följer…

Förord

När jag först skapade den här historien var det egentligen aldrig tänkt att den skulle bli berättad för någon annan. Det var den första jag skapade av dess slag. Från början var den bara till för mig. Sedan hände något, karaktärerna började pocka på mig, deras historia, deras berättelse krävde att jag hittade någonstans att berätta den. Den skiljer sig nog ifrån det man vanligtvis läser, i Sverige så är genren fortfarande ovanlig och nästintill okänd. Den har nämligen sitt ursprung i Japan.

Genren ifråga kallas för Yaoi och är serier som i första hand skapas av kvinnor för att läsas av kvinnor. Innehållet är ofta explicit homoerotika mellan män. Det finns hundratals serier. Historierna skiljer sig ofta åt på flera punkter men i grunden handlar det om kärleken mellan två män. Kryddad med sex.

Så utifrån den här genren skapades Rei x 2. Deras historia utspelar sig i ett parallellt universum till vårt i ett land som skulle kunna vara Japan men definitivt inte är det. Det finns likheter. Namn. En del lagar och traditioner. Tilltal. Jag lovar att det inte är Japan.

För mig var det första gången jag skrev en berättelse av det här slaget. Inte bara den handlar om män utan den handlar om män som har sex, med varandra. Det gick inte att stoppa, deras historia, påhittad som den är, krävde att den skulle berättas.

Ni får se det som att ni har blivit varnade. Läs den på egen risk eller läs den inte alls. Valet är ert.